Jag förhåller mig till ett Konstruktionistiskt lärandeperspektiv där lärande inte är linjärt utan mer som en slingande väg med många stigar ut åt olika håll. Betonar också att det inte finns någon sann kunskap utanför människan, utan den kunskap människan äger, är den som de konstruerar tillsammans. Detta får också konsekvenser för synen på lärande som hierarkisk och kullkastar idéer om att man måste börja i en viss ände för att förstå något. I stället kan man börja nysta i den fråga som är aktuell och betydelsefull just nu för barnen. En annan viktig aspekt av detta blir att barnens teorier och frågeställningar inte kan betraktas som mindre värda eller sanna. De kan i stället betraktas som en i raden av mänskliga förklaringar. Detta gör att barnens teorier och frågeställningar kan vara lika viktiga att undersöka som vedertagen kunskap och att barn bör uppmuntras att undersöka sina egna teorier och ställa dem i relation till andra barns, likväl som till vedertagna vetenskapliga rön. Barnet blir därmed medkonstruktör av kultur och kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar